Håkan brock, låter det bekant?
Likadant tänke jag när jag var 15 år gammal och inlåst på en ungdomsanstalt (margeretelundbehandlinghem) i Lidköping.

Det hat jag hade byggt upp mot samhället och förtroendet av alla vuxna, hade gjort mig till en tickande bomb.
Inlåsningar i isoleringsceller efter ett fler tal incidenter inne på anstalten gjorde att det blev många vänder inne i dessa celler.

Allt detta hade gjort att dem ville få bort mig från anstalten och skulle få träffa och flytta hem till en gammal proffsboxare som mött Mike Tyson.
Första mötet med honom var jag kaxig otrevlig och hoppades att han skulle tacka nej till att ta emot mig, men jag hade fel, han ville ha mig ännu mer då.



Jag flyttade hem till honom och jag tror att det är där min historia börjar. När jag fick reda på att Håkan hade varit rankad två I världen och mött Mike Tyson i deras sista amatörmatcher fick jag respekt för honom och lyssnade på honom i alla fall inom hans träningssätt.

När jag träffade Håkan första gången så tänkte jag -fan så stor han är. 202cm och 120kg tung och bara muskler, ni kan bara föreställa er. Jag hade börjat på min resa som ungdomsbrottsling och åkt på så många hem att jag hade fått en sån attityd och hat att jag hade nog örfilat upp mig själv om jag träffat mitt gamla jag i denna tid.

Livet hos Håkan var enkelt i tanken men i praktiken något helt annat. Jag skulle träna 2 pass om dagen 5 dagar i veckan. Jag kommer fortfarande ihåg rutinerna, kl 06:30 löpning 5km sen hem och äta frukost, efter det vila och på kvällen var det boxning, nästa dag var det löpning på morgonen och sen gym på eftermiddagen och dagen efter tillbaka till löpningen sen boxning.

Jag älskade och hatade verkligen Håkan på ett sätt, för han var äkta och sa det han ville säga och sket i om jag var kaxig osv. När kvällen kom och fredagen gick mot sitt slut var jag så trött så jag orkade inte ens ta mig från sängen till toan. Vilket var bra för då orkande jag inte säga emot eller vara kaxig.




Håkan var den ända vuxna som ville mig väl, jag såg inte det då men idag vet jag. Han bröt ner mig och min attityd och ville forma mig till en man så jag att jag skulle kunna stå på egna fötter när jag blev myndig.
I början så bråkade vi varje dag men detta avtog mer och mer ju mer träning vi körde.

Att bo där var det bästa som kunde hänt mig. Men jag var för dum för att se det då. Idag när jag ser tillbaka på dessa minnen så vill jag vill fånga upp mitt gamla jag och krama om denna vilsna kille och säga att det kommer gå bra för dig.

Han lörde mig boxas och tänkande djupare kring livet och dess mening och att inget kommer gratis i denna värld utan du måste kämpa för att få något, detta kom jag på 10 år senare men jag har hör fortfarande hans skånska röst i mitt bakhuvud -kom igen nu kääämpa!- va e där?

I rätt tid så hade Håkan varit bäst för mig men jag hade andra tankar dumt nog och flytten från honom gjorde att gamla rutiner sakta började komma tillbaka.

Men det är ändå en tid jag bär med mig med mycket glädjer från han och hans familj.

Tack för mig

Håkan Brocks foto.

Håkan Brocks foto.

1 KOMMENTAR

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen skriv en kommentar!
Vänligen skriv ditt namn här