Jag har simmat genom hela Atlanten i livet känns det som. Vågorna har försökt att dränka mig många gånger och dragit mig ner till botten. Men jag är en kork i vattnet som inte kan sjunka. Hur många gånger man än trycker ner en kork så flyter den ändå upp.

I november förra året exakt denna dag så stod jag kl 21:00 och stängde gymet som jag jobbade på och skulle gå framför tåget som går precis utanför jobbet kl 21:15, jag hade bestämt mig att det fick vara slut nu. Jag orkade inte mer, ni som varit med om liknade vet precis vad jag menar. Året innan så hade jag mist min bästa vän Uno, som tog självmord.

Jag hade ätit så många benzo så jag var helt orädd och såg ingen annan utväg. Livet jag hade levt med kriminalitet, kokainberoende och konflikter med alla hade nått sitt slut. Jag hade drabbats av något som heter utmattningssyndrom, detta är som ett virus som bara slukar dig och lämnar dig med kraftig depression och ångest. Boxningen hade räddat mig innan men när avstängningen kom så kom allt ikapp mig tillslut. Det kändes som en box från Mike Tyson och alla kan nog gissa hur det känns.

Med bestämda steg mot mitt egna öde så gick jag mot tågbommarna. Just då får jag ett samtal ifrån min bror Kenny i Thailand, detta samtal förändrade mitt liv.
Han övertygade mig att ta ett flyg till honom och rensa huvudet ett tag. Jag tog med mig en vän och åkte dit. Men man kan inte fly från sina problem, det vet jag idag. Jag lämnade min sambo och min dotter Alma. Jag insåg hur fucking nära jag varit på att lämna dom helt ensamma. Ångesten och depressionen växte. Även på en paradis ö där solen skiner varje dag så svävade jag i ett totalt mörker. Livslusten var borta och det gick inte att ta bort.

Fem veckor senare så bestämde jag mig för att åka hem och en gång för alla göra min familj stolt och få visa vem jag är bakom alla dessa masker och kaos. Jag började skriva dagbok och analysera mitt liv, någonstans där så förändrades allt. Jag började blogga om mitt liv, om vad jag sett och upplevt. Min syn på det sjuka samhällen vi lever i, kunde jag förändra något och ge människor ett hopp och motivation så var det NU eller aldrig.

Bloggen slog igenom med 102,000 unika besökare i månaden, och jag fick göra intervju i både tidningen och radio. Samtidigt som detta hände så satt jag och krigade med min depression och ångest. Min sambo höll mig levande och gav mig den där gnistan man kan få innan det blir eld. Tillslut så tändes elden i mig och saker började ändras fortare en uppskjutet på Liseberg gör.

Jag öppnade upp en spelsite spelproffsen.com och började reka som spelanalytiker för att hålla hjärnan sysselsatt, för jag visste att jag är sjukt insatt inom fighting världen. På vägen så mötte jag sjukt duktiga spelanalytiker som är Sveriges absolut vassaste rekare, vi slog oss ihop och 6 månader senare är vi bland toppen bland Sveriges största spelsidor, och 16,000 medlemmar i Facebook. Allt kan verkligen hända om man vill det. Som en klok man sa en gång- vill du lära dig flyga som en örn? Sluta då umgås med höns!

Så allt det som alltid kändes trasigt ser lite bättre ut nu men med händerna på facit. Och känslan att alltid vara i underläge har förändrats rätt så väsentligt under vägen jag vandrat. Allt det som alltid var splittrat och alla gångerna jag vek undan från folks blickar. Det är skumt att allt det jag trodde var mina svagheter blev till en vinnande historia istället.

Det är just det som jag har att tacka livet för, allt det jag sett och varit gjorde mig tillslut komplett. Det är på min styrka som jag får ifrån min familj som gör att jag vandrar idag. Alla dom gångerna som jag kände att jag inte dög till någonting har idag gjort att jag med egna ögon kan se att man kan komma hur långt som man vill, om du vill det!
Och låt inte folks skit dra dig ner.

Livet är en kamp och jag krigar varje dag för att hålla elden vid liv. Men jag gör det idag för att jag vill göra det och ta min familj rill nägot som jag själv aldrig hade.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen skriv en kommentar!
Vänligen skriv ditt namn här