Som ni märkt så har jag inte mått bra på sista tiden, men är det konstigt när allt jag ser runt om mig är misär? Ibland så ser jag på mig själv och undrar vad jag är påväg för inne i mig så känns det som jag går sönder för den misären som är utanför mitt nya liv. Jag har fått chansen att prata till tiotusentals människor om ett liv präglat utav droger och misär.

Jag drog mig ut ur ett sjunkande skepp och hittade min soulmate Camilia och fick min dotter Alma. Dessa två är dom som ger mig styrkan att vilja fortsätta med det jag gör idag.

Jag pratar kriminalitet men ingen verkar fatta vad jag säger. Dom hör men fattar inte, jag får tummen upp till att det jag gör idag är bra, men jag skriver för dom som det gått så snett för, och för dom ungdomar som är på väg in till helvetet, Inte för mig själv. Men ingen ser det jag säger eller mitt budskap.




Vi måste börja visa medmänsklighet, och inte bara svart eller vitt. Men tiden sätter sina spår och jag börjar känna mig gammal, och när jag ser folk runt omkring mig blir jag deprimerad för att deras liv är redan så förstört att det inte finns en återvändo.
Jag vill säga till dom via mina texter att börja kämpa, för en dag så kommer vinden att vända. Livet är som en trisslott tyvärr. Men man måste jobba för det. Dessa mänskor är mina vänner som jag skriver för. Det gör så ont att jag märker att det tar på krafterna. Samhället har dömt dessa människor och vägrar att släppa in dom. Hur ska dom då få chansen att få en ärlig chans att börja om? Jag vet så många som vill börja om om i livet, men dom är stämplade för alltid.




Jag är så arg men försöker att ta mig framåt i en uppförsbacke som känns oändlig. Mina vänner har förlorat sig själva i en väldig komplicerad livstil och det jag ser är att slutet börjar komma för dom. Jag vill se folk från kraftig misär som reser sig upp och gör något litet som sen kan bli stort, och via det jag har blivit idag så har jag bevisat att det verkligen går.

Jag har rökt weed i nästan 10år och dragit ladd (kokain) nästan lika länge, alla dessa år är en stor dimma men totalt kaos. Jag slutade och lyckades vända livet och bli något som min familj kan vara stolta över.

Idag har jag blivit en skribent som återberättar den världen jag kommer ifrån. Men ska jag någonsin förändra mig och bli en vanlig Svenne? Jag kommer alltid vara Nicklas Mounir men är idag paus utan kaos. Men jag känner mig inte hemma någonstans, inte i den världen men heller inte den vanliga världen. Det känns som jag är ensam med min familj på ett ställe man inte är välkommen i.

Idag har jag gjort stämplat mitt namn så att folk vet vem jag är, min blogg blev känd men det jag skriver om är om dom som tappat sig själva. Jag lyckades men mina andra vänner sitter på högre fängelsestraff och min halvbrors kusin på livstidsstraff.

Den världen uppfostrade mig så jag har svårt att anpassa mig till en vanlig värd och lika svårt att se mina polare som går ner sig. Jag blev kriminell för att jag inte hade några pengar, när jag snodde min första grej var det för att jag behövde mat, och det var så det började och till och med socialen nekade mig hjälp när jag var 18år, och så lever många av mina vänner idag.

Till och med vissa familjer medlemmar är nere i botten men ser inte det jag ser. Livet är verkligen grymt när man hittar rätt mål i livet men många ser inte det.
Det finns verkligen inget jag ångrar av allt jag gjort för mitt liv formade mig till den jag är idag. Jag lever ett bra liv nu men ser ännu mer klyfterna mellan folk och folk. Vi kan betala 40kr för en kopp kaffe, men kan inte skänka 10kr till den hemlösa personen? Vad är vi påväg när vi går förbi folk som har det svårt och pratar skit som andra människor?

Mitt Sverige har blivit ett land som bara hatar och hatar, allt från invandring till knarkare på gatan som vi pissar på, men man sträcker inte ut en hand utan man sitter och pratar skit i på Facebook, som att det löser problemet. Vad är det för samhälle vi har valt att leva i? Jag har för många vänner som är döda eller i fängelse för att säga att det livet är bra.

Att bli kriminell kan bara sluta på två sätt,
graven eller kåken, det finns inga andra alternativ, men vi måste sluta med hatet och hjälpa dessa människor. Många av mina vänner är så förstörda att kärlek är den ända lösningen vi kan ge, inte hat!

Jag är en ensam vandrare mitt i ett kaotiskt land där jag och min familj inte hör hemma någonstans.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen skriv en kommentar!
Vänligen skriv ditt namn här