Min bror kommer aldrig mer hem och ensam så står jag själv kvar och försöker hitta en mening med livet!

Uno, den 18 april var dagen jag fick samtalet att du tagit ditt liv och den 23 maj var dagen då jag fick begrava dig.

Idag är det nästan två år sedan och det finns så mycket jag vill kunna säga som jag aldrig fick chansen för, du var min bästa vän, min familj och bror, det känns så overkligt att sitta här och skriva till dig för jag trodde alltid att det skulle vara jag som skulle vara den första av oss som lämnade detta liv.
Tankarna i mig surrar omkring varje dag som ett flipperspel, vad vad det som hände? Vad missade jag? Fanns det något som jag kunde ha gjort?

Både du och jag har levt ett liknande liv och när mörkret och ensamheten var som störst så fann vi tröst hos varandra, vi var två personer som var helt olika men dom ända som egentligen var mest lika, våran dröm var bara att få vara fria och känna harmoni och det har väl du nu på något viss!




Kan inte släppa tanken ifrån det stora hela att jag var så fucking egocentrisk och såg bara mina egna problem och fyllde dig med all den skiten jag hade bakom mig, plus all den nya skiten vi två fick uppleva tack vare mig, förlåt!

Alla är emot mig och det känns som att jag är ensam, man inser inte vad man har förens man förlorat något, det har jag hört sen jag var barn, och efter dig så fick jag för första gången förstå budskapet.

Det gör så jävla ont Uno och det känns som den ända som egentligen förstod mig och var vid min sida genom alla år var du, någon ting i mig själv dog när du dog och sen dess har varje dag varit en kamp att hitta en motivation till att leva igen. Men när jag träffade min sambo så har det ändrats.
Allt det som bara du kände till och alla dom minnen som gjorde oss två till ett tog du med dig när du försvann.

Varje dag jag vaknar så hoppas jag på något sätt att du ska komma tillbaka och att allt bara är en mardröm, hade ingen aning om hur mycket kärlek du faktiskt gav mig, den ända som varit på min sida när jag behövt någon att gråta mot, vem ska jag prata med? Vem ska jag gråta till? Vem ska förstå mig? Vem ska jag skratta på riktigt med?




Allt är exakt likadant sen du lämnade oss broder, allt är en kamp och samma jävla misär bland våra vänner, dom alla har fastnat i drogernas grepp.

Jag lämnade det livet som var nära att döda mig, jag lämnad det bakom mig för att göra dig stolt, men någonstans så visste jag nog att du skulle lämna mig pågrund utav den ensamheten och sorg som bara du och jag visste om att du hade, precis som med mig själv.

Men jag tog ständigt bort den där tanken, vilket jag idag kommer få leva med i tanken på att jag bara skulle funnits där för dig även om du aldrig bad om hjälp istället för att se på mina egna jävla problem.
Jag saknar dig min broder, varje dag ska du veta och det gör ont i mig att du inte fick träffa mig och se vad jag blivit idag.

Det skulle ju vara du och jag skrattandes
med varsin barnvagn genom stan, men din resa tog slut och det finns väl någon mening med det också.
Jag måste tacka dig för alla våra minnen och hoppas du vakar över mig där uppe och garvar över alla våra sjuka minnen vi har tillsammans, jag tog mig ut från drogerna och misären broder och började tävlingsboxas och hittade min kärlek och idag är jag en pappa till en dotter som heter Alma, vem kunde tro det för två år sedan?

På något sett så tog jag mig ut ifrån misären och gör det som du ville att jag skulle uppnå och göra för oss båda två. Idag så skriver jag till tiotusentals personer och våra vänner som finns kvar, att byta livstil och bli fri från allt det du och jag gick igenom, det är en kamp som jag är beredd att ge allt för.

Du skulle sett hur många människor som kom på din begravning det var helt magiskt, tror det var över 80 personer, så du ska aldrig tro att du inte var folkkär gamle vän, för det var du, min sjuka rödhåriga skåning och min bästa vän, vila i frid nu! vi ses på andra sidan, ha det bra /Nicklas

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen skriv en kommentar!
Vänligen skriv ditt namn här